My desire

Att falla

Kategori: Krönikor

(null)

Jag var 17 år. Han var den snällaste och gulligaste kille jag hade träffat, och charmigare än någon annan. Sådana killar var jag inte alls van vid, han var så olik alla andra. Och han fick mig att skratta.

Självklart trodde jag, ung och naiv som jag var, att jag blev kär. Jag hade väl aldrig träffat en så snäll och respektfull kille innan, tragiskt nog. Det behövdes inte mer än så.

Egentligen tror jag att jag bara ville falla för honom. För jag visste att när jag blev kär, så skulle jag bli sårad förr eller senare, oavsett vem jag föll för. Och han var på något sätt rätt person att vara olyckligt kär i eller bli sårad av.

Jag kan dock inte ens minnas att jag grät över honom, så särskilt kär var jag väl knappast.

Det gick många år, och jag föll aldrig på riktigt för någon - inte ordentligt.

Sen träffade jag honom. Han var snäll, gullig och charmigare än någon annan jag träffat. Han var perfekt på så många sätt.

Och återigen var jag där. Förälskad - men kanske bara för att han var så olik alla andra.

Kanske var det bara därför. Kanske var det bara någonting jag trodde. Kanske var jag bara förvirrad. Till en början.

Saken är bara den att alla de där egenskaperna får en att falla på riktigt, förr eller senare.

Jag vet inte när jag insåg att det faktiskt var kärlek. Jag vet faktiskt inte ens när jag blev kär. Men det blev jag, och den här gången var jag inte bara ung och naiv. Den här gången var jag en självständig och cynisk tjej som envist hävdade att ingen kunde få mig på fall.

Men han lyckades.
Kommentera inlägget här: