My desire

Vart går gränsen för otrohet?

Kategori: Krönikor

(null)

Jag kommer ihåg ett tillfälle för några år sedan, när jag satt på bussen och helt plötsligt tänkte "tänk om han skulle vara tvungen att sova över hos en tjejkompis någon gång för att han inte kan ta sig hem, skulle de dela säng då?"

Förhållandet var helt nytt, och det jag plötsligt insåg var egentligen: jag vet inte vad han anser är okej och inte. Vad är okej för mig, för honom, för oss? Har vi samma gränser?

Scenariot jag fick upp i mitt huvud var egentligen inte särskilt troligt, men det kändes heller inte helt omöjligt och det var bara den frågan som kom först.

Där och då trodde jag att han tänkte "det är väl ingen stor grej" och "det skulle väl kunna hända" - men samtidigt trodde jag inte att han skulle tänka så om det var tvärtom, att jag delade säng med en annan kille.

Att jag ens tänkte den tanken, och dessutom trodde att han skulle kunna göra det, visar verkligen hur osäker man är i början av ett nytt förhållande. För att man inte vet.

Otrohet är så omfattande, vilket man sällan tänker på. När man blir tillsammans med någon utgår man ifrån att personen inte kommer att vara otrogen. Men vad är egentligen otrohet? Och vad innebär det för din partner?

Det kan faktiskt vara så att din gräns går långt under din partners, eller tvärtom. Och dessutom finns det kanske sådant man inte ser som otrohet, men som ändå inte är okej. Sådant som skulle såra en, och kanske till och med förstöra tilliten till ens partner.

Förmodligen går det inte ens att ta sig igenom detta under ett samtal eller två, det är någonting som man går igenom successivt. Man kommer såra varandra, man kommer tjafsa, man kommer vara osäker. Men till slut har man tagit sig igenom det, och känner sig mer säker på sin partner än någon annan.

Men med det sagt, så är det ändå viktigt att veta vart ens partner drar sina gränser - och vart ens egna går. Så även om det kommer ta evigheter innan ni vet vad den andra tycker är okej och inte, så kan det vara bra att åtminstone fråga: Vart går gränsen för otrohet?

Att falla

Kategori: Krönikor

(null)

Jag var 17 år. Han var den snällaste och gulligaste kille jag hade träffat, och charmigare än någon annan. Sådana killar var jag inte alls van vid, han var så olik alla andra. Och han fick mig att skratta.

Självklart trodde jag, ung och naiv som jag var, att jag blev kär. Jag hade väl aldrig träffat en så snäll och respektfull kille innan, tragiskt nog. Det behövdes inte mer än så.

Egentligen tror jag att jag bara ville falla för honom. För jag visste att när jag blev kär, så skulle jag bli sårad förr eller senare, oavsett vem jag föll för. Och han var på något sätt rätt person att vara olyckligt kär i eller bli sårad av.

Jag kan dock inte ens minnas att jag grät över honom, så särskilt kär var jag väl knappast.

Det gick många år, och jag föll aldrig på riktigt för någon - inte ordentligt.

Sen träffade jag honom. Han var snäll, gullig och charmigare än någon annan jag träffat. Han var perfekt på så många sätt.

Och återigen var jag där. Förälskad - men kanske bara för att han var så olik alla andra.

Kanske var det bara därför. Kanske var det bara någonting jag trodde. Kanske var jag bara förvirrad. Till en början.

Saken är bara den att alla de där egenskaperna får en att falla på riktigt, förr eller senare.

Jag vet inte när jag insåg att det faktiskt var kärlek. Jag vet faktiskt inte ens när jag blev kär. Men det blev jag, och den här gången var jag inte bara ung och naiv. Den här gången var jag en självständig och cynisk tjej som envist hävdade att ingen kunde få mig på fall.

Men han lyckades.

Tre stora små ord

Kategori: Krönikor

Jag älskar dig. Jag hade aldrig sagt det till någon innan jag träffade min sambo, inte på det sättet, till någon jag var kär i.

Och när någon sa det till mig blev jag obekväm, och undvikande. Ja, jag har nog till och med svarat "Tack" ibland bara för att säga något.

Men jag kan inte ljuga, jag har så extremt svårt för det. Och ännu svårare för att börja älska någon.

Jag förväntade mig aldrig att jag skulle säga det någon gång heller, jag trodde att jag aldrig skulle känna så för någon.

Men det var annorlunda med min sambo. Redan när vi var vänner älskade jag honom, som vän.

Och vi kunde säga det till varandra. Det var så självklart bara, så även om vi inte sa "älskar dig" i slutet av varje samtal så kunde vi säga att vi gjorde det. "Du är min bästa vän och jag älskar dig, men nu är du dum i huvudet!" Ja, ungefär så.

Vi hade ett internskämt, och brukade säga varandras namn och "säg att du älskar mig" med finsk brytning. Svaret var egentligen negativt, men när jag sa det så svarade han alltid "jag älskar dig".

En gång låg vi och kramades i soffan hemma hos honom, ett par veckor innan vi blev tillsammans. "Säg att du älskar mig" sa jag med den finska brytningen, som så många gånger förr.

Då såg han mig djupt i ögonen, och blev plötsligt allvarlig. Sen svarade han "Det vet du att jag gör".

Så när vi blev tillsammans var de tre "små" orden ingen stor grej; vi sa det till varandra från första dagen, och har gjort det varje dag sedan dess.

Han var alltid först med att säga det, både när vi var vänner och när vi blev tillsammans. Men när han sa det svarade jag "jag älskar dig med", varje gång.