Vi hatade varandra - i dag är vi lyckligt gifta
Jag och Oliver hade gemensamma vänner, det var så vi träffades. Jag minns första mötet så väl, även om jag inte minns exakt vad vi sa. Mitt första intryck av honom var allt annat än bra – han inledde konversationen med något som jag uppfattade som en nedlåtande kommentar. Därifrån gick det bara utför.
Så här i efterhand kan jag se att jag inte heller gjorde något bra intryck, jag reagerade väldigt starkt på det jag trodde var en förolämpning och efter det var jag bara otrevlig. Vi började tjafsa, för att sedan inte prata mer.
Därefter fortsatte vi ses på fester med våra gemensamma vänner, och vid liknande tillfällen. Dessa vänner har alltid älskat att dra ihop hela ”gänget” för att hitta på olika saker, ses för diverse firanden och även resa bort tillsammans. Det blev helt enkelt oundvikligt att träffa ”den där idioten”, som jag kallade honom.
Vissa gånger höll vi oss ifrån varandra så gott vi kunde. Andra gånger tjafsade vi, men aldrig på ett sätt som störde dem andra eller förstörde stämningen. De andra tyckte snarare att vi var underhållande. Vi fick ofta höra ”kärlek börjar alltid med bråk” men jag såg inte alls hur det kunde vara något annat än avsky mellan oss.
Han var en arrogant, otrevlig, självupptagen skitstövel i mitt tycke. En person jag aldrig skulle acceptera eller bli vän med. Egentligen handlade det inte så mycket om vad han sa, utan snarare hur han sa det.
Någonting förändrades
Vid något tillfälle övergick dock den där irritation till något underhållande, även för mig. Jag bävade inte längre lika mycket för att träffa honom, utan kunde känna att det skulle bli intressant att se hur han skulle bete sig nästa gång och vad vi skulle komma ihop oss om.
Jag märkte även på honom att han började se det som underhållande, han hade alltid ett lite lurigt leende när han pratade med mig. Egentligen hade han väl haft det hela tiden, men i början såg jag det som ett stöddigt och självsäkert leende, eller ett hånflin. Nu förstod jag att han snarare log över att han tyckte det var kul.
Hans kommentarer hade alltid tytt på det också, men eftersom jag var så irriterad på honom såg jag det som dryga kommentarer. Han kunde säga ”det är klös i dig”, och ”man får passa sig när du fäller ut klorna”.
Även dessa kommenterar började jag se på ett annat sätt. Hade jag inte tyckt så illa om honom hade jag aldrig brytt mig om sådana kommentarer – i en annan situation hade jag kanske snarare sett det som komplimanger. Jag visste ju att det stämde, och jag såg det knappast som något negativt att jag kunde rivas när det behövdes.
Nu kanske det låter som om vi gick från hat till kärlek på några veckor, eller möjligtvis månader, men så var det inte. I flera år umgicks vi, och åtminstone första året tyckte vi riktigt illa om varandra – om inte längre än så. Därefter följde några år då vi tolererade varandra, men fortfarande tjafsade konstant.
Därefter var det väl kanske något år då stämningen började lätta, och vi verkligen började uppskatta dessa ”diskussioner”. Jag hade börjat se honom på ett nytt sätt, men fortfarande inte på ett helt positivt sätt. På sin höjd tyckte jag att han var okej, och ganska underhållande att diskutera med.
Efter det flyttade två av våra vänner, de som hade samlat ”gänget” hela tiden. Eftersom de flesta bara kände varandra genom dem så upphörde alla fester, träffar, firanden och aktiviteter. Även om jag ibland kunde sakna allting, så var det mest Oliver jag saknade konstigt nog. Eller egentligen inte honom, utan alla hetsiga debatter och konstiga samtal.
När jag funderade på dessa i efterhand så förstod jag egentligen inte vad de handlade om. Allt och ingenting kunde bli en hetsig debatt mellan oss, och ibland kändes det som om vi bara ville säga emot varandra. Jag visste inte varför, men det var så många gånger han eller jag hade inflikat att den andra hade fel – oavsett om vi verkligen tyckte det eller inte. Med honom hade jag plötsligt åsikter om sådant jag egentligen inte alls var insatt i eller intresserad av, bara för att få tycka annorlunda.
En andra chans
Det dröjde flera år innan vi träffades igen. Oliver flyttade kort efter våra vänner, och senare flyttade även jag. När jag vid ett tillfälle var på besök i min hemort sprang vi på varandra på stan. Det visade sig att han hade flyttat tillbaka. Han påpekade att det inte alls var som förut dock, och pratade om hur roligt det var. Han frågade om jag mindes midsommaraftonen, om jag mindes en specifik resa och den där festen när allting hade urartat. Jag mindes såklart, men mest mindes jag alla våra tjafs.
Jag såg honom inte alls på samma sätt längre. Kanske var jag bara äldre och klokare nu, eller kanske var det för att vår relation redan var på väg att förändras mot slutet. Många gånger hade jag undrat hur den skulle ha utvecklats om vi hade fortsatt ses. Det kommer jag aldrig få veta, men det spelar väl heller ingen roll.
Efter det där mötet på stan så höll vi kontakten, och det dröjde inte länge innan vi träffades igen. Och igen. Och igen. Den här gången var det inga tjafs, inga hetsiga diskussioner eller något ogillande. Tvärtom. Han visade sig vara en väldigt fin person. Kanske hade han blivit det med åren, eller kanske hade jag bara inte velat se vem han var tidigare. Jag vet i alla fall att jag hade förändrats med åren.
Nu har det gått ytterligare fem år sedan vi började ses igen, och i dag är vi lyckligt gifta. Vi har förstås pratat om hur det började, och vi är överens om att vi båda gjorde ett dåligt första intryck som sedan triggade varandra. Vi var nog egentligen ganska lika, kanske för lika, och tog fram det sämsta i varandra. I dag tar vi i stället fram det bästa, och vi skrattar ofta åt alla onödiga diskussioner och hetsiga debatter.
Jag kan ärligt säga att det är få personer jag har hatat så mycket som jag hatade min man första gången jag träffade honom. Men det finns inte någon person som jag älskar, eller har älskat, så mycket som jag älskar honom i dag.
Så här i efterhand kan jag se att jag inte heller gjorde något bra intryck, jag reagerade väldigt starkt på det jag trodde var en förolämpning och efter det var jag bara otrevlig. Vi började tjafsa, för att sedan inte prata mer.
Därefter fortsatte vi ses på fester med våra gemensamma vänner, och vid liknande tillfällen. Dessa vänner har alltid älskat att dra ihop hela ”gänget” för att hitta på olika saker, ses för diverse firanden och även resa bort tillsammans. Det blev helt enkelt oundvikligt att träffa ”den där idioten”, som jag kallade honom.
Vissa gånger höll vi oss ifrån varandra så gott vi kunde. Andra gånger tjafsade vi, men aldrig på ett sätt som störde dem andra eller förstörde stämningen. De andra tyckte snarare att vi var underhållande. Vi fick ofta höra ”kärlek börjar alltid med bråk” men jag såg inte alls hur det kunde vara något annat än avsky mellan oss.
Han var en arrogant, otrevlig, självupptagen skitstövel i mitt tycke. En person jag aldrig skulle acceptera eller bli vän med. Egentligen handlade det inte så mycket om vad han sa, utan snarare hur han sa det.
Någonting förändrades
Vid något tillfälle övergick dock den där irritation till något underhållande, även för mig. Jag bävade inte längre lika mycket för att träffa honom, utan kunde känna att det skulle bli intressant att se hur han skulle bete sig nästa gång och vad vi skulle komma ihop oss om.
Jag märkte även på honom att han började se det som underhållande, han hade alltid ett lite lurigt leende när han pratade med mig. Egentligen hade han väl haft det hela tiden, men i början såg jag det som ett stöddigt och självsäkert leende, eller ett hånflin. Nu förstod jag att han snarare log över att han tyckte det var kul.
Hans kommentarer hade alltid tytt på det också, men eftersom jag var så irriterad på honom såg jag det som dryga kommentarer. Han kunde säga ”det är klös i dig”, och ”man får passa sig när du fäller ut klorna”.
Även dessa kommenterar började jag se på ett annat sätt. Hade jag inte tyckt så illa om honom hade jag aldrig brytt mig om sådana kommentarer – i en annan situation hade jag kanske snarare sett det som komplimanger. Jag visste ju att det stämde, och jag såg det knappast som något negativt att jag kunde rivas när det behövdes.
Nu kanske det låter som om vi gick från hat till kärlek på några veckor, eller möjligtvis månader, men så var det inte. I flera år umgicks vi, och åtminstone första året tyckte vi riktigt illa om varandra – om inte längre än så. Därefter följde några år då vi tolererade varandra, men fortfarande tjafsade konstant.
Därefter var det väl kanske något år då stämningen började lätta, och vi verkligen började uppskatta dessa ”diskussioner”. Jag hade börjat se honom på ett nytt sätt, men fortfarande inte på ett helt positivt sätt. På sin höjd tyckte jag att han var okej, och ganska underhållande att diskutera med.
Efter det flyttade två av våra vänner, de som hade samlat ”gänget” hela tiden. Eftersom de flesta bara kände varandra genom dem så upphörde alla fester, träffar, firanden och aktiviteter. Även om jag ibland kunde sakna allting, så var det mest Oliver jag saknade konstigt nog. Eller egentligen inte honom, utan alla hetsiga debatter och konstiga samtal.
När jag funderade på dessa i efterhand så förstod jag egentligen inte vad de handlade om. Allt och ingenting kunde bli en hetsig debatt mellan oss, och ibland kändes det som om vi bara ville säga emot varandra. Jag visste inte varför, men det var så många gånger han eller jag hade inflikat att den andra hade fel – oavsett om vi verkligen tyckte det eller inte. Med honom hade jag plötsligt åsikter om sådant jag egentligen inte alls var insatt i eller intresserad av, bara för att få tycka annorlunda.
En andra chans
Det dröjde flera år innan vi träffades igen. Oliver flyttade kort efter våra vänner, och senare flyttade även jag. När jag vid ett tillfälle var på besök i min hemort sprang vi på varandra på stan. Det visade sig att han hade flyttat tillbaka. Han påpekade att det inte alls var som förut dock, och pratade om hur roligt det var. Han frågade om jag mindes midsommaraftonen, om jag mindes en specifik resa och den där festen när allting hade urartat. Jag mindes såklart, men mest mindes jag alla våra tjafs.
Jag såg honom inte alls på samma sätt längre. Kanske var jag bara äldre och klokare nu, eller kanske var det för att vår relation redan var på väg att förändras mot slutet. Många gånger hade jag undrat hur den skulle ha utvecklats om vi hade fortsatt ses. Det kommer jag aldrig få veta, men det spelar väl heller ingen roll.
Efter det där mötet på stan så höll vi kontakten, och det dröjde inte länge innan vi träffades igen. Och igen. Och igen. Den här gången var det inga tjafs, inga hetsiga diskussioner eller något ogillande. Tvärtom. Han visade sig vara en väldigt fin person. Kanske hade han blivit det med åren, eller kanske hade jag bara inte velat se vem han var tidigare. Jag vet i alla fall att jag hade förändrats med åren.
Nu har det gått ytterligare fem år sedan vi började ses igen, och i dag är vi lyckligt gifta. Vi har förstås pratat om hur det började, och vi är överens om att vi båda gjorde ett dåligt första intryck som sedan triggade varandra. Vi var nog egentligen ganska lika, kanske för lika, och tog fram det sämsta i varandra. I dag tar vi i stället fram det bästa, och vi skrattar ofta åt alla onödiga diskussioner och hetsiga debatter.
Jag kan ärligt säga att det är få personer jag har hatat så mycket som jag hatade min man första gången jag träffade honom. Men det finns inte någon person som jag älskar, eller har älskat, så mycket som jag älskar honom i dag.