Vi planerade att skaffa familj - men han hade redan en...

Även om det har gått flera år så kan jag fortfarande minnas känslan när jag fick veta. Jag hade aldrig trott att någon kunde såra mig så djupt. Kanske var det en lärorik läxa, kanske var det bara onödigt. Det jag vet är att jag aldrig kommer att glömma det Henrik gjorde mot mig.

”Det var omöjligt att inte falla för honom”

Jag var bara 22 år när jag träffade Henrik. Han var 10 år äldre, men åldersskillnaden var aldrig något problem. Kanske var han ovanligt omogen för en man över 30, eller kanske var jag mogen för min ålder. Oavsett vad så fungerade vi så bra ihop, vi hade roligt tillsammans och det kändes som om vi känt varandra hela livet.

Det dröjde inte alls länge innan jag föll för honom. Det var omöjligt att inte göra det. Han var snygg, charmig, rolig, omtänksam och förstående. Jag kunde vara mig själv med honom, och jag kände tidigt att jag kunde berätta allt.

Vi hade träffats en månad när vi blev ett par, och det var faktiskt på hans initiativ. Han sa att han hade fallit för mig och inte kunde tänka sig ett liv utan mig. Jag var förälskad och kanske naiv, men jag trodde faktiskt att jag visste allt om honom. Hade någon försökt berätta sanningen för mig där och då hade jag vägrat tro på det.

”Det var något med hela situationen som inte stämde”

Man kan säkert tycka att jag tidigt borde ha märkt att något inte stämde, men det var först efter flera månader som jag för första gången reagerade på något. Vi hade planerat en kväll med middag och bio, en klassisk dejt helt enkelt. Under middagen ringde hans telefon hela tiden, men han tryckte bort samtalen och sa att det var jobbet. Han hade ett dagtidsjobb där det aldrig var aktuellt med kvällspass eller liknande, verksamheten var stängd kvällstid och helger, och det lät märkligt att de skulle ringa därifrån en lördagskväll.

Efter middagen, när vi promenerade mot bion, så kollade han på telefonen och verkade läsa sms. Han såg bekymrad ut, och sa att han måste ringa lite snabbt. Vi hade precis kommit fram till biografen och jag väntade utanför, medan han gick iväg – långt – för att ringa. Det kändes uppenbart att han inte ville att jag skulle höra samtalet, men jag tänkte att det säkert bara var viktigt och att han ville prata ostört.

När han kom tillbaka var han stressad och orolig, det var så tydligt att något hade hänt. Han förklarade snabbt att han måste iväg, bad om ursäkt och lovade att vi skulle ta bion en annan kväll. Jag frågade vad som hänt, men fick inget svar. Han gav mig bara en snabb puss innan han försvann därifrån.

Det tog flera dagar innan han hörde av sig igen, han svarade varken på samtal eller sms. När han väl ringde sa han något om en olycka, att det hade gått bra och att han skulle förklara när vi träffades igen. Samma kväll kom han hem till mig, och förklaringen jag fick var att hans systers man råkat ut för en bilolycka, att det var hans syster som ringt och varit upprörd och att han behövde möta henne på sjukhuset.

Efter det pratade han aldrig mer om det, men jag hade en stark känsla av att han inte talat sanning. Jag hade dock inte en aning om vad sanningen var, eller varför det kändes som lögner, men det var något med hela situationen som inte stämde.

”Han hoppades på att kunna bilda en egen familj för att bryta sig loss från dem”

Jag och Henrik var tillsammans i två år. Jag vet att det låter galet, så här i efterhand kan jag också tycka det. Han bodde egentligen inte ens i samma stad, utan jobbade bara där och hade en övernattningslägenhet. Han stannade ofta kvar över helgerna, och därför kunde vi ses både vardagar och vissa helger.

När han inte var där, på helger eller högtider, så sa han att han hälsade på familj och vänner. Jag visste ju att han inte kom från min stad från början, utan var inflyttad. Eller ja, åtminstone trodde jag att han var inflyttad.

Det konstigaste var egentligen att jag under dessa två år aldrig träffade hans familj, hans syster och hans föräldrar till exempel. Han bad mig aldrig följa med till hans hemstad eller liknande. Anledningen var, enligt honom, att de egentligen hade en ganska ansträngd relation och att han inte ville ”dra in mig” i det.

Han berättade om sin märkliga uppväxt, vilka svåra människor hans föräldrar och syster var, och hur han hade hoppats på att kunna bilda en egen familj för att bryta sig loss från dem. Han frågade om jag kunde tänka mig att ha en relation med honom utan att få hans familj på köpet, och jag hade sagt ja. Därför fanns det aldrig någon anledning att ifrågasätta något eller kräva att få träffa dem.

Självklart träffade han min familj under den här tiden, och mina vänner. Alla älskade honom, och han dem. Det fanns ingen som tyckte att det kändes som om han dolde något. När jag berättade om den händelse som fått mig att känna så, den där dejten vi hade där han rusade iväg, så sa mina vänner att jag bara inbillade mig. Att jag bara inte kunde tro på att något kunde vara så perfekt som det vi hade.



”Efter drygt ett år friade han”

Vi började tidigt prata om barn, kanske inte om att skaffa barn direkt men om att vi ville ha barn. Vi var överens om att två eller tre var lagom, men han sa att det inte gjorde något om det blev fler heller. Vi pratade ofta om att köpa hus, vart vi ville bo, att gifta oss, hur bröllopet skulle se ut och hur vårt framtida liv skulle bli.

Under dessa två år hann vi även förlova oss. Efter drygt ett år friade han till mig, och jag sa ja. Efter det började vi diskutera bröllopet ännu mer, men vi var överens om att vänta ett par år. Då skulle jag hinna bli klar med studierna, och dessutom ville vi hinna resa tillsammans. Vi ville även flytta ihop till att börja med, men vi bodde i princip redan tillsammans även om vi hade varsin lägenhet.

Jag berättade tidigare att jag bara vid ett tillfälle under dessa två år misstänkte att han ljög för mig. Det stämmer inte helt, men det var först sista dagarna som jag återigen började känna att något inte stämde. Vi var hos honom, och under hela veckan hade det känts märkligt.

Han tryckte ständigt bort telefonsamtal, läste sms som han verkade dölja för mig, verkade stressad över något men vägrade berätta vad och vid ett tillfälle gick han ut för att prata i telefonen. Han kunde aldrig förklara varför han betedde sig underligt heller, utan sa bara att det inte var något.

På fredagseftermiddagen kom han hem från jobbet. Han verkade besvärad över något, nästan nervös. Han kunde som vanligt inte förklara varför, men föreslog att vi skulle hitta på något roligt. Jag gick in i duschen, och han sa att han behövde fixa någonting men att han skulle komma in till mig när han var klar.

”Det liv vi planerade hade han redan med någon annan”

Precis när jag duschat klart och stängt av duschen hörde jag att det ringde på dörren. Jag klev ur duschen, svepte in mig i ett badlakan och lyssnade på rösterna från hallen. Den ena var förstås Henriks, och den andra tillhörde en kvinna. Jag kunde inte höra allt de sa, men jag hörde att Henrik var irriterad. Jag hörde honom säga ”vi var ju överens” och ”jag skulle ju komma hem nästa helg”.

Jag funderade över om det var hans syster, deras relation var ju som sagt ansträngd och han ville inte att jag skulle träffa henne. Jag kunde höra kvinnan fråga ”vill du inte träffa din familj eller?” och ”barnen längtar ju efter dig”. Henrik hade inte sagt något om att hans syster hade barn, men å andra sidan pratade han ogärna om dem.

Efter att ha stått där ganska länge så bestämde jag mig för att gå ut. Jag ville åtminstone klä på mig, och om nu systern åkt så långt för att hälsa på så skulle hon väl säkerligen stanna oavsett.

Kvinnan vid dörren stirrade chockerat på mig när jag kom ut i hallen, iklädd endast badlakan. Intill henne stod två barn, den yngsta kanske 3-4 år. Henrik vände sig om och såg på mig. Våra blickar möttes, och där och då förstod jag. Kvinnans stirrande, Henriks blick och stämningen i hallen – det blev så tydligt. Det där var inte hans syster och hennes barn, det var hans familj. Hans barn.

Efter det blev allt bara konstigt. Kvinnan, som alltså var hans fru och mamman till hans barn, var förstås hysterisk. Henrik försökte förklara sig och ursäkta sig till oss båda. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde och skyndade mig därifrån, jag klarade inte att vara kvar där en sekund.

Vi pratade bara en gång efter det. Han försökte förklara, men det spelade ingen roll. Jag var inte intresserad av hans ursäkter och förklaringar. Det livet vi planerade tillsammans hade han redan med någon annan. Mer än så behövde jag inte veta.